shit.. i never though that i could miss anyone so much...
Det skulle ha vart 2 månader igår. Saknar dig som in åt helvete. Vet inte vad jag ska göra. Ska jag fortsätta gå runt bland alla vänner och bara leka lycklig eller ska jag gå runt och verkligen visa hur jag känner mig?
Har ingen aning. Men en sak vet jag, om jag skulle gå runt och visa hur jag känner mig, så skulle jag inte gå.. Jag skulle krypa. För jag skulle inte ha ork att gå. Och inte heller att resa mig upp igen.
Det känns om jag är solen. Förut när vi va tillsammans hade jag ork att gå upp varje morgon. Men nu har jag inte det. Jag orkar inte gå upp på morgonen så de är därför det är kallt ute.
Det känns som marken har försvunnit under mig. Bara försvunnit. Precis som du, du har bara försvunnit ur mitt liv. Och jag vill så hemskt tro på dig när du säger att du saknar mig och att det kanske blir vi igen. Men jag vet inte om jag klarar att tro på det och sen kanske det aldrig händer.. För jag trodde på dig när du sa att det skulle bli så många fler månader mellan oss.. Och det sa du på våran 1 månaders - dag. Men blev det så?, nej...
När jag skrev till dig förut att det var sjukt synd att det inte va 2 månader mellan oss igår, så svarade du att du tyckte samma sak. Och då kan jag säga dig, mitt liv blev ljust igen. Så fort du bara säger nått med att du saknar mig eller nått, så finner jag hopp & tro mellan oss. Och det är så sjukt jävla bra, för jag mår bara bättre och bättre då.
Jag hoppas att det blir vi igen. För min egen skull, för jag kommer inte klara av att leva ensam på denna jord mycket längre till. Och jag kommer inte klara av att höra ditt namn viskas i vinden, viskas runt i mitt huvud, och viskas i mina drömmar länge till. För det får mig bara att inse hur dum i huvudet jag var när jag släppte dig.
Det var mitt livs absoluta dummaste beslut!
Kommer aldrig kunna förlåta mig själv för det.. Och kommer inte förlåta dom personerna som gjorde såhär mot mig. Visst jag kanske älskar dom, men jag kommer fan inte förlåta några som nästan har fått mig att gå under.
Har ingen aning. Men en sak vet jag, om jag skulle gå runt och visa hur jag känner mig, så skulle jag inte gå.. Jag skulle krypa. För jag skulle inte ha ork att gå. Och inte heller att resa mig upp igen.
Det känns om jag är solen. Förut när vi va tillsammans hade jag ork att gå upp varje morgon. Men nu har jag inte det. Jag orkar inte gå upp på morgonen så de är därför det är kallt ute.
Det känns som marken har försvunnit under mig. Bara försvunnit. Precis som du, du har bara försvunnit ur mitt liv. Och jag vill så hemskt tro på dig när du säger att du saknar mig och att det kanske blir vi igen. Men jag vet inte om jag klarar att tro på det och sen kanske det aldrig händer.. För jag trodde på dig när du sa att det skulle bli så många fler månader mellan oss.. Och det sa du på våran 1 månaders - dag. Men blev det så?, nej...
När jag skrev till dig förut att det var sjukt synd att det inte va 2 månader mellan oss igår, så svarade du att du tyckte samma sak. Och då kan jag säga dig, mitt liv blev ljust igen. Så fort du bara säger nått med att du saknar mig eller nått, så finner jag hopp & tro mellan oss. Och det är så sjukt jävla bra, för jag mår bara bättre och bättre då.
Jag hoppas att det blir vi igen. För min egen skull, för jag kommer inte klara av att leva ensam på denna jord mycket längre till. Och jag kommer inte klara av att höra ditt namn viskas i vinden, viskas runt i mitt huvud, och viskas i mina drömmar länge till. För det får mig bara att inse hur dum i huvudet jag var när jag släppte dig.
Det var mitt livs absoluta dummaste beslut!
Kommer aldrig kunna förlåta mig själv för det.. Och kommer inte förlåta dom personerna som gjorde såhär mot mig. Visst jag kanske älskar dom, men jag kommer fan inte förlåta några som nästan har fått mig att gå under.
Kommentarer
Trackback
